måndag 3 mars 2014

Upp för helvete gubbjävel

Usch vad räligt det här var. Trött och tung i huvudet och det sista som kommer upp i mina tankar är något roligt. Försöker hitta något skoj på nätet och minns plötsligt denna klassiker. 

Det här är rostfri kärlek ...

http://www.youtube.com/watch?v=b3pgjppMc6g


söndag 2 mars 2014

Buskis - är det något att skratta åt det?

Ibland brukar jag undra om det är något fel på min humor men när det kommer till buskisteater så förstår jag helt enkelt inte det roliga. I mitt tycke är det mesta inom den genren urbota fånigt. Dialogen är späckad med fjant som jag tror roade människor för femtio år sedan när film- och scenhumorn var relativt ung. Och vem hittar på alla dessa otroligt överdrivna rollfigurer som mest liknar ointressanta karikatyrer som springer ut och in genom dörrar?

Humor är färskvara och ska konsumeras nyproducerad och gärna i ett unikt format. Men det är jag ganska ensam om att tycka för hur det nu än är så körs det busslaster med glada teaterbesökare ner till Helsingborg och Göteborg där den här typen av teater spelas. Folk från söder, väst och norr sitter gladeligen utomhus i blåst och regnskurar för att titta på det farsartade skådespeleriet.

Nils Poppe var faktiskt en av mina första idoler. Det var som filmskådespelare jag kände till honom men han avslutade ju sin karriär som buskisregissör och -aktör. Det var väl rätt okej att han höll på med sådant kunde jag sträcka mig till. Han hade ju trots allt växt upp med teaterformen och gjort den till sin. Så när han drog sig tillbaka trodde jag att eran var över. Men icke. Till min förvåning dyker det upp nya skådespelare som sätter upp nya föreställningar som lockar nya busslaster. Stefan och Krister, t ex. Så vad är mitt problem? Vad ser alla dessa teaterbesökare som jag missar. Jag förstår inte det roliga. Är det för att jag är för tråkig själv eller saknar jag helt enkelt buskis-genen?. 

lördag 1 mars 2014


Bengt Ohlsson skriver: "Jag är van vid att vänner fattar när man skämtar och när man menar allvar."

Jag läste Bengt Ohlssons krönika i DN idag. Helt uppenbart stör han sig väldigt mycket på användandet av smilisar och andra uttryck som används för att beskriva en sinnesstämning. "Mina vänner fattar" skriver han och menar att användandet av symboler inte behövs. Men är det så enkelt? undrar jag. 

När du skriver en skönlitterär text så har du ett obegränsat utbud av ord och sidor. Är du dessutom en duktig författare så lyckas du att med få ord ge läsaren bilder av känslor. Du får läsaren att förstå vad du menar. Skriver du däremot sakprosa så handlar det om fakta. Inga krusiduller, utan rakt på. Men i e-mejl och inlägg på Twitter är det en annan sak. Det handlar om ett annat skriftspråk som används då din yta är begränsad. Skriven text tolkas utifrån läsarens preferenser så hur ska jag kunna veta att den jag skriver för förstår vad jag menar. Hur tolkar hen mig? Är jag seriös eller skämtar jag? Jag garderar mig - precis som alla andra - med en smilis. En gubbe som skrattar eller blinkar lite med ögat. Det är inget konstigt utan en del av det skrivna språket på internet. På Twitter är utrymmet ännu mindre - 140 tecken maximalt. Försök att skriva något viktigt med den begränsningen samtidigt som du vill vara säker på att du inte missförstås.

Som person är jag flamsig på gränsen till jobbig, skulle jag tro. Jag älskar ordvitsar så jag vrider och vänder på det mesta jag hör eller läser. Många uppskattar det men jag har också vänner som faktiskt inte förstår att det som jag säger är menat att vara ironiskt. Det som för andra är helt uppenbart kan de inte förstå. De blir förvirrade och undrar vad jag egentligen menar. Öga mot öga ser jag deras osäkerhet och kan tillägga "jag skämtade bara" men hur gör jag i mina textmeddelanden? Jo. jag lägger till smilisen "jag skämtade bara". Då slipper min vän känna sig dum.

Smilisar är en del av internetspråket och kommer förmodligen förbli det. Men för Bengt Ohlsson som "vet" hur texter ska skrivas då han har varit både journalist och författare så länge, är det kanske svårt att inse att språket förändras och utvecklas. Om internet hade funnits i hans ungdom så hade det kanske varit lättare för honom. Själv har jag svårt för SMS-språket. Jag avskyr alla enstaviga "ord" som jag har svårt att tolka men jag vet att dagens ungdomar har full koll. Så länge det inte påverkar andra skriftspråk må det vara hänt. Det svenska språket - liksom alla andra språk - förändras kontinuerligt och det har det alltid gjort. Det kan vi inte stoppa. Så vad gör du om du inte gillar smilisar? Ignorera dem men försök inte förbjuda dem för de är en etablerad del av språket.

Nu borde jag avsluta det här inlägget med en smilis bara för att ... men jag hittar ingen som ser tillräckligt klok och seriös ut så det får bli som det blir.


Vill du läsa Bengts krönika så hittar du den här: http://www.dn.se/nyheter/sverige/bengt-ohlsson-jag-ar-van-vid-att-vanner-fattar-nar-man-skamtar-och-nar-man-menar-allvar/

fredag 28 februari 2014

Försöker du vara rolig eller?

Vad är humor och vad är egentligen roligt?

Var kommer all kränkthet ifrån?




Jag ska försöka att hitta svar på de här frågorna med start i morgon den 1 mars. Då börjar utmaningen Blogg100 som går ut på att försöka skriva något i sin blogg varje dag under etthundra dagar. Jag ska vara ärlig och erkänna att det här är nytt för mig. Jag har börjat att blogga tidigare men inte fått till mer än ett par, tre inlägg innan jag tappat intresset. Det ä för mycket annat som tar min uppmärksamhet. Nu tänkte jag koncentrera mig på ämnet humor. Vad är det och hur uppfattar olika människor humor? Om du hänger med så får du se om jag kan få ett svar. Förhoppningsvis så kan jag kanske ge dig ett och annat leende under tiden.